Jag har valt att leva själv, och som den introverta, energikänsliga varelse jag är så är det valet enkelt. Det fanns en tid när jag trodde att det var nåt fel på mig som inte klarade sociala sammanhang. Jag förstod inte varför jag inte riktigt deltog och var aktiv eller drivande i olika sammanhang och egentligen bara längtade hem. Idag är det en del av mig att tacka nej till inbjudningar där många deltar, och jag respekterar den delen hos mig själv.

Men i yrkeslivet tenderar vi introverta att bli förbisedda eller förbigångna i diskussioner och samtal, just för att vi oftast sluter oss i större sammanhang. Själv fungerar jag bäst på tumanhand, men det är ju inte alltid det fungerar så jag får ofta samla stora mängder energi för att yttra mig sakligt utan nerver utanpå, på till exempel ett möte med flera närvarande. Å andra sidan klarar jag av att ta ett rum med människor som föreläsare nuförtiden, men det är förstås en annan sak.

Hur det nu var så kom en tankekedja över mig idag, där jag insåg att jag jobbat hela veckan och knappt sagt någonting till någon utöver det som jobbet krävt. Vidare insåg jag att jag valt den slutna ensamheten igen, för att det alltid är enklare att rå sig själv. Den gamla skammen kom i samma veva, och tryckte ner mig i att det måste vara något fel på mig i alla fall, eftersom heller ingen söker kontakt med mig utöver vad jobbet kräver.

Fast jag undrar hur människor orkar tala om bara sol och vind. Hur ofta uppstår de där sinnesdjupa samtalen som går bortom dagens nyhet, mellan vanligt arbetande människor? Jag upplever dem inte på mitt jobb, och jag tvivlar på att någon annan gör det heller. Vi är så fastlåsta i allt vi borde, att vi mister det vi ska göra. Se varandra, lyssna, känna in. Ta oss tid att uppfatta signaler som inte utsägs, ankra in vår egen energi mer i människan bredvid och lita på att vi alltid vet vad nästa bästa steg är.

Jag brukar få höra av en god vän att jag är så djup. Han säger det med både glimt och kärlek, och jag uppskattar mycket att han kan tillåta det utan att förändra något, också om han inte förstår allting jag förmedlar på en gång. Och det är djup jag är ute efter, med alla människor. Vad kan bringa större glädje och nytta än att ha ett djupt samtal med en annan människa? Ett där båda möts på ett annat plan än de vardags triviala.

Men Nina, säger nån. Man kan inte gå på djupet med alla människor hela tiden. Jag säger: Det är sant så länge vi tror på matrisen vi lever i mer, än att gå in för att hitta källan till ljus och kärlek i oss själva. För när vi hittar den inre kärnan vill vi dela med oss av dem insikterna till andra. Om vi inte vågar gå på djupet, hittar vi aldrig riktigt in till vår egen innersta glöd, vår inre historia.

Och det är här någonstans som det skaver i mig. Introvertismen, oavsett vart den kommer ifrån, gör mig till en enslig själ. Jag vill delta fast jag förmår inte bryta mönstret. Men kanske är det inte där nyckeln ligger. Kanske behöver jag återigen konstatera att jag måste komma i sammanhang där jag får blomma ut, växa, dela med mig. Och inte bara med det som jag har upplevt i det här livet, utan också den berättelse jag är som varelse.

Det finns enorm kapacitet i mig som ljusarbetare, jag tvivlar inte. Men för att berätta en historia behöver det finnas någon som lyssnar. Nu vill jag förtydliga: Jag är inte ensam, utan själv. Valt det som sagt. Men att vara själv kan bli ensamt när dagarna går utan djup. Utan öppningar, utan sanningar, utan ljus. Ändå är det något som driver min längtan till den dagen där jag får säga att jag har en historia och kan dela den hel. Så jag väntar.

Kärlek och ljus

Nina