Mitt livskall. Finns det ett sådant? Varför känner jag inte till det och vad är det som ligger i vägen för att jag ska hitta det? Frågor som gäckar mig. Jag lever, andas och lär i varje given situation, jag tycker mig vara klar över vart jag befinner mig och vart jag vill komma. Frustrationen är dock stor. Och angelägen. Varför kommer jag ingenstans, varför denna stagnation?

Sedan jag var femton år har drömmen om ett eget företag hägrat. Nu har jag ett. Men jag har ingen verksamhet, det ”vilar” ännu i sin kokong. I flera års tid har jag trott att jag ska ägna mig åt en viss typ av verksamhet, ändrat på den inriktningen igen och sagt att nej, det är det här jag ska göra. Eller det här och det här. Ingenstans finner jag sinnesro. Ingenstans känner jag drivet av att detta är mitt ”kall.”

Jag avundas människor som hittat sitt. Som inte tvekar eller velar, de som vet, och vet att de vet. Jag vet inte mycket jag. Hur omsätter man tusen tankar, förmågor, erfarenheter och kunskaper till ett koncept? För jag är lite som vaktmästaren som grejar och fixar i kåken, jag är lite som inredningsfeén som skapar med befintligt material och gör mys. Jag är något av en coach som vill lyfta människors egna förmågor. Jag är så många saker, kan så mycket om lite och lite om mycket.

Sökande har jag varit hela mitt liv och visst kan jag fortsätta med det, och lära mig saker på vägen. Men det börjar vara tid nu, att komma i kontakt med min kongruens, där jag överensstämmer med det jag är, vill och behöver. Där jag också får ge något tillbaka, omsätta mig själv på ett sådant sätt att det ger mening för mig och andra. Det är en längtan i detta som är svår att förklara, till att jag vill vara en förändringens vind för flertalet.

Göra avtryck utan förväntningar, ge energi utan att förlora min egen, vara jag och bara jag men också finns som en människa med just mitt kall som driv. Jag vill väcka människor till sina egna krafter men måste förstå mina egna först. Jag behöver min kreativitet, min skaparlust för att minnas min barndoms förtjusningar och våga tillåta barnet inom mig att delta i mitt vuxna liv, på dennes villkor.

Det är tydligt svårt att hitta sitt kall. Som att dess röst drunknar i bruset av sinnets föreställningar och egots viljestyrka att bromsa utveckling från stagnation till flöde. Jag antar att det finns sätt att komma i kontakt med sig själv och sitt kall, jag har bara inte hittat dem än. Och kanske är det i slutänden ett ansvar också att ta sig fram dit. Så att jag inte blir en bitter människa som längtade utan att ta sig framåt men heller aldrig tog stegen bredvid stigen.

Kärlek & ljus

Nina