Jag var arg så jag skakade i hela kroppen. Mina argument bet ingenstans, jag tappade fotfäste och det slutade med att jag gick därifrån med oförrättat ärende. Allt som hängde kvar var min ilska och frustration över att bli ifrågasatt och förminskad till den sista länken i kedjan av händelser, som att jag vore obetydlig liksom mina åsikter.

Att läka sina känslomässiga trauman och blockeringar innebär ofta att hamna i just den typen av situationer där traumat aktualiseras igen och igen till dess att det är färdigt så att säga. För den här händelsen blev jag varse att just ilskan hos mig ofta förtränger tårar och hopplöshetskänslor. Och att det är i det traumats kärna ligger.

Om man ett helt liv går omkring och aldrig ”tillåts” visa sin ilska (för att det är fult och fel), och ändå blir arg (vilket är ofrånkomligt) men känslan förminskas och negligeras hårdnar man också på insidan. Varje nytt utbrott visar den samlade energin från tidigare, och det blir sant att ”man är inte arg för det man tror att man är arg på”, men det blir lika sant att jag fortsatt är förbannad.

Jag var ett ilsket barn som slogs och var elak (tillbaka) när jag blev retad. Idag slåss jag förstås inte men reagerar med samma inre vrål när jag inte känner mig sedd, hörd, erkänd eller när någonting känns upp åt väggarna utan att jag kan påverka. Jag vill riva upp världen för att få gehör men lyckas för det mesta inte särskilt långtgående komma förbi ilskan och behålla sinnesron tillräckligt för att nå fram. Andra ser bara ilskan och förstår inte att det finns annat bakom.

Man förstår inte att när jag blir arg behöver jag hjälp att möta min ilska och nå den egentliga kärnan av frustrationen, och att det enda sättet att göra det på är att TILLÅTA alla uttryck, men utan att förlöjliga eller förlora sig i maktbegär som går ut på att ta makten över mina känslor. Jag har ännu inte mött någon som kunnat möta mig där jag är när jag blir arg. Och i den bästa av världar, där känslorna blir speglade för vilka de är, reds saker och ting upp.

Jag tänker också att som ljusarbetare får jag möta många förvrängda speglar, just för att människor är grymt osorterade. Jag känner igen ilska i många människor, men de uttrycker den inte som jag gör. Jag har däremot inte längre problem med att själv möta arga människor, som uttrycker sina känslor, jag räds dem inte, jag förstår dem, känner igen mig och gör mitt bästa för att spegla rätt.

När det kommer an på kroppen så förstår jag idag att mina skakningar är frigörande av energier som ansamlats under lång tid, frigörande av trauma. Varför är det ett trauma? För att alla känslomässiga övergrepp aldrig läkta blir till trauma, och vi ska vara medvetna om att de är som öppna sår. Självklart kan jag inte begära att andra känner till mina, men där de kommer i dagens ljus är de fullt synliga för dem som vågar möta mig i dem.

Är slutsatsen då att jag är ensam? Att jag måste läka på egen hand? Svaret torde bli ja. Men jag kan också välja att gå till dem människor som jag vet förstår. Göra mitt eget fotarbete genom att fortsatt reflektera över mina egna känslor, be om hjälp där det behövs, och läka mina trauman på bästa möjliga vis genom att acceptera att jag har dem. Jag ska ge mig själv den förståelse som jag förväntar mig av andra, och visa mig själv kärlek och respekt. Där i finns den sanna läkningen.

Kärlek och ljus,

Nina