Jag tycker inte att det är så roligt just nu, jag processar en hel del skuggor. Det tog mig en god stund att förstå att jag befinner mig i ett sammanhang där jag mer eller mindre hålls tillbaka på olika sätt, och det tar mig ännu längre tid att bearbeta insikten. Jag har aldrig sett mig som någon person i framkant, introvert som jag är, och har heller aldrig längtat till att stå där. Snarare har det varit en befrielse att vara den som samlar på stoff, idisslar den och sen ge ifrån mig några väl valda sanningar, för att sedan gå tillbaka till mitt.

Men även så har jag ändå närt en slags längtan efter respekt och förståelse för just mina kreativa vägar. Kanske mer än någonsin i just sådana sammanhang där de inte tycks vara efterfrågade, där de blir obekväma för att de ens lyfts av mig. In kliver istället skampålagor som tyst kritiserar och trycker undan, trycker ned. Jag som trodde jag var färdig med skam får återigen se den i vitögat i nya sammanhang.

Medan jag bearbetar mina insikter kommer det till mig att det förstås inte är några nya fenomen, även om sammanhanget är nytt. Jag antar att det bara tar ont att se att det är ett mönster som upprepar sig men så är det å andra sidan också svårt att se min egen roll i det utan att kasta skuggorna på sammanhangets människor. Åter blir jag varse att värde inte kan komma till mig utifrån, utan det måste komma inifrån.

Mitt sätt att vara är ju mitt eget, präglat av tidigare erfarenheter och upplevelser. Jag kan tycka, ofta, att just dem är de som gör mig värdefull. Mina kompetenser ligger häri, och jag erbjuder dem till den som frågar. Men kanske borde jag göra tvärtom. Skryta med det, skylta och gasta, ta plats, för att alls ha någon plats? Det smakar illa i munnen för mig. Ödmjuk som jag är skulle det inte passera någon att jag spelar en roll.

Det heter att man ska gå dit där stödet finns. Alltså de människor som alltid hör och ser en genom bruset, de som uppskattar en och vet att där finns så mycket mer. De som ser ens inre och och som inte känner sig hotade, de som värdesätter. Den där människan jag är, som är som ett konstverk i sig självt bara för att jag vågar vara jag. Men så finns det en aspekt till i detta och det är att var och en av oss unika varelser HAR verkligen allt det vi behöver för att bekräfta oss själva.

Man tror det bara inte för att det verkar omöjligt att inte vara beroende av andra människors beröm och erkännande. Men tänk om det är tillräckligt att vara just oberoende? Att det är allt som behövs och att det är där sinnesron ligger? Att aldrig behöva tveka på om det jag i handling utför, eller det jag i ord uttrycker räcker till för att få vara den jag är. Att alltid veta att jag inget behöver säga eller göra alls, att jag är tillräcklig i min första natur.

Kärlek och ljus,

Nina