Är vi människor alltför rädda för förändringar? Mår vi bättre om vi får vara med istället för att nästan alltid tvingas in dem? Jag har nyligen återigen varit med om en förändring på mitt jobb som inverkar menligt på mig och min arbetsgrupp, och jag kunde inte vara tyst så jag skrev ett mejl om hur jag såg på saker och ting. Bland annat att jag kan acceptera förändringar lättare om jag få vara med innan de ska genomföras.

Men inte heller livet självt brukar ha så mycket framförhållning när det kommer omkring. Kanske är jag präglad av de svåra förändringar jag mött som gör att varje mindre också blir en utmaning. Och kanske just därför borde i alla fall andra människor vara lyhörda för varandra nog, att tillåta en att vara med. För knappast är jag ensam.

Och så går jag in och möblerar om på hemsidan. Utan att fråga. För att jag kan. För att jag tycker att förändring är nödvändigt. Jag förstår att man behöver vara konsekvent så jag utlovar att alltid förändra min webbplats. Och det kanske jag gör, precis som att jag ofta möblerar om hemma. Det skapar, åtminstone tillfälligt, en uppluckrad energi. Förändring är alltid accepterad när man genomför den själv förstås. Men när de slår mot andra då?

En hemsida må väl vara hänt, men när det uppstår den där fadda lukten av översitteri och bittra smaken av att bara få finna sig, då tänker jag att det motstånd som finns i det, förvisso uppstår för att någon i det yttre rubbar på något viktigt, men att det också är just själva motståndet som gör det svårt. Jag kan välja att acceptera. Behöver inte tycka om det, men acceptera förändringen för min egen sinnesros skull.

Förändringar i det yttre återspeglar sig också i ens inre. Kaosartade sådana talar ofta för att man själv befinner sig i en inre process som handlar om det egna mörkerarbetet. Det vill säga så är det jag blir arg på också en del av mig själv, något jag inte velat se på eller ändra på innan. Beteenden, förhållningssätt. En osminkad sanning kanhända, om hur jag gör jag själv? Jag tenderar att se allt som lärprocesser, även det som utmanar mig och mitt förstånd.

För hur ska jag annars göra? Bitterhet tar mig inte långt. Å andra sidan förstår jag att outtryckta känslor riskerar att leda mig dithän. Men det ryms inte alltid att tala om känslor inom svenskt arbetsliv, ty där är för fyrkant och strävt för detta. Man ska vara affärsmässig på alla sätt. Min övertygelse är att man fattar bäst beslut när känslorna får vara med. Att man inte bara söker effektiva, hårdnackade lösningar utan tillåter mjuka värden att vara en lika viktig faktor. Människor är lika med mjuka värden. Flesh and bone. Känslor och upplevelser.

Att tillåta människan vara en del av sin egen förändring torde vara ett givet ting. Och man säger ju att förändring är det enda som är konstant, så kanske ska vi vara mer lyhörda för dem, och hur de slår mot oss.

Kärlek och ljus,

Nina