Mitt hjärtas fågel

När det släpper, när den existentiella ångestupplevelsen inte längre hotar att kväva mig förstår jag att den upphävs för att jag börjar acceptera min väg. För att jag börjar tala om det som är ljust och gott men också det som finns i skuggorna, för att jag börjar vända mig inåt. Det är där svaren finns, det är där jag ska arbeta med min inre utveckling (och kanske också en slags avveckling).

Det går inte att tala med folk som inte är i en egen process i vad det är som sker på mänsklighetens inre banor, hur vi alla är ur en och samma kärna utan att de flesta tror att jag är mer än lovligt galen. Så jag talar inte så mycket, skriver inte så mycket heller, för det är inte bekvämt för mig alltid, att vara ljusarbetare och tala mina sanningar som om de också är någon annans.

Men det drar i mig, att öppna en kanal till utöver skrivandet, höras och kanske till och med synas mer i de sammanhang och ämnen som berör mitt djupaste. Jag kan inte fortsätta på nuvarande väg utan att tappa den rösten, det uttrycket. Så sent som igår sa jag till en medmänniska som är rädd för sin mediala sida, att det förmodligen är dit hon ska gå. Att just för att det skrämmer samlas där energi som aldrig får utlopp, och att just därför kanske hon inte mår bra just nu.

Jag behöver lyssna på mina egna råd. Och i det här inser jag hur hjärtligt trött jag är på rigida regelverk, skrämselpropaganda, hot om ditt och datt, outtalade förväntningar, skammande och reprimander för skitsaker. Hur trött jag är på att ständigt gå omkring och vara rädd. Rädd för att göra fel, rädd för att trampa folk på tårna, rädd för att bli arg, rädd för att vara annorlunda. Rädd att bli av jobbet, att hamna utanför, att inte kunna delta. Det är en kapital bristkänsla att ständigt vara rädd.

Och med det som pågår i världen som vi känner den, är det förstås en handelsvaluta. Själv har jag tyckt att jag inte lider av någon rädsla men så sitter jag och svär (och är rädd) för att jag stämplar in en minut över åtta på jobbet. Som att den där minuten är avgörande för hela resten av mitt arbetspass, som att den där minuten har någon som helst betydelse för alla andra mornar jag stämplat in i god tid. Som att det spelar någon roll överhuvudtaget…

När det upphör att finnas andrum till och med för de minsta tingen, då är det inte bra.  Då har man gärdat in mig som en fågel i en bur, där näringen inte längre räcker till för att hålla mig vid liv. Vare sig själsligt, andligt eller till sist fysiskt. Jag svälter helt enkelt till ett ingenting för att omgivningen är för upptagna av att styra och kontrollera mig framför att se mig och tala till mig, ha omsorg om mig och lyssna till min sång.  

Jag är inget offer för omständigheter, jobbmässigt eller annanstans. Och jag skriver inte för att erhålla sympatier utan för att väcka liv i er. Om du som läser inte befinner dig där du vill vara är det för att du styrs av rädsla, och inte din intuition, din inre röst, ditt kall. För min egen del är det dags att hacka upp grinden på den där imaginära buren som jag sitter i. Jag lovar att berätta hur jag gör. Jag ska bara göra det först. Jag ser fram emot att bli mitt hjärtas fågel. Fri, för att jag släppt den fri. Fri också för att du ser mig, hör mig och släpper mig fri tillika. När vi ger oss fria kan andra också bli det. Det är tid nu.

Kärlek och ljus,

Nina