Jag får många tecken just nu, änglanummer som 1616, 1717, 1111 och så vidare och idag när jag stod och väntade på ett sent tåg hem såg jag en tydlig reflexängel på en ryggsäck. Det var så att ögonen tårades ett ögonblick. Eftersom jag tror på änglarna och kommunikationen som kommer i form av just änglanummer och olika symboler så kändes det som ett fint tecken på att jag är buren av något större än mig själv. Att jag inte är ensam.

De senaste dagarna har jag insett att jag känner mig oerhört instängd i själva min tillvaro. När jag kommer ut från jobbet drar jag djupa andetag av luften och vill helst inte kliva på någon buss eller åka några tåg alls mera i mitt liv.  För det känns som att jag ska kvävas, ungefär som när man är på slutrakan av en dålig relation. Syret finns inte i tillräcklig mängd för att kunna andas och leva. Och man vet att det är över men innan man genomför förändringen…

Medan jag begrundar min syrefattiga tillvaro blir jag pinsamt medveten om att jag inte vårdar relationen till mig själv så väl. Min ”bucketlist” växer på längden och tvären över saker jag längtar efter att genomföra, göra, uppleva. Och jag vet att lösningen inte finns utanför mig själv, den ligger inom. Jag måste bara lista ut exakt vad tusan det innebär i praktisk mening. Hur når jag in i mitt inre så att jag får effekt på utsidan på ett medvetet sätt?

Och tiden. Bristvaran. Det är svårt att förstå i vilken ände jag ska börja för att få en upplevelse av mer tid och ork. Behovet är skriande för att jag ska känna att jag har en chans att göra mer av det jag längtar efter, samtidigt som det något motsägelsefullt känns överväldigande att skapa utrymmet för det. Men mitt kreativa hjärta slår ibland trippelslag som för att väcka liv i mig. Påminner om att jag kan välja.

Kanske är det där ingången finns, att välja förståelsen att jag äger mitt liv, mina beslut, erfarenheter och upplevelser på både yttre och inre bana. Om jag går dit in i alla fall kanske jag förnimmer den där inre upplysningen som säger att jag ska stänga ner yttre stimuli för att kunna inte bara höra utan också se dem inre berättelserna. Se mina drömmar, känna dem. Göra det som mina gurus talar om.

Meditationer, affirmationer, själavård. Umgås med människor som är på dylika resor som jag. Jag vet ju att för att kunna berätta en ny saga måste man ändra på mer än bara orden. Det måste finnas en intention med allting om jag ska kunna styra upp mina manifestationer till det jag vill uppnå. Jag kan ju allt det här, ändå går jag med syrebristen och plågas. Väntar på en yttre lösning som aldrig kommer. Men det viskas: Lita på processen.

Jag vet att det är sant för jag har gjort det förr. Litat på. Det verkar bara som att jag får gå igenom samma vånda och plåga i varje ny process innan jag kapitulerar inför att jag må äga besluten men inte ordningen i hur lösningar ska ge sig tillkänna. Det är helt enkelt ofantligt svårt att släppa kontrollen över livet och bara följa med, ty så starkt är mitt ego ännu. Men jag förnimmer. Anar en öppning i slöjorna där jag kan andas igen. Snart.

Kärlek och ljus,

Nina