Stora delar av mitt liv har varit kämpigt och utmanande för att inte säga direkt svårt och jag gick in i 2025 med intention och tillförsikt om att det vänder nu. Att det är min tur nu, min resa blir lindrigare nu, om än bara för ett tag. Men när saker som legat på vänt länge nu slutligen har kommit till vägs ände börjar en ny tid för mig med svårigheter. Eller fortsätter snarare…

Jag ska inte gå in på vad det handlar om för det är egentligen irrelevant, men jag ser det som mitt livs hittills största utmaning, att inte gå in i offerkoftan, att inte skämmas och att inte tappa tron på att det ändå kan vända, trots allt. Våga lita på att Universum håller mig, och göra det jag kan för att behålla min sinnesro.

Jag samtalade med en vän häromdagen om det här med att vi alltid har ett val. Och att vi också har valt vår upplevelse här på jorden, i den här mänskliga formen. Det är verkligen surt att ta in dessa påståenden, men hur det nu är för mig så väljer jag att tro att det är så. Annars finns det ju ingen mening med något alls. Och om jag väljer att inte tro att mitt livs upplevelser har något syfte, då skulle jag bli galen. Dö förmodligen.

Människor som känner mig undrar hur jag orkar ställa mig upp, gång efter annan. Jag har svarat att det inte funnits något annat val. Fast det har det ju. Jag skulle kunnat lämna livet för länge sen men något har trots allt hållit mig vid liv. En envis gnista som aldrig tycks slockna, som ger mig mål och mening också när jag går i skuggorna. Jag vet inte vad min själ innerst bär på för glöd men den är där.

Något annat måste vara ämnat för mig. Någon gång måste väl utmaningarna upphöra, någon gång ska jag väl få komma hem. Hem som i mitt andliga, själsliga hemman. Någon gång ska väl också jag få njuta av vila efter hårt arbete. En av mina favoritsagor av Astrid Lindgren kommer till mig, ”Spelar min lind, sjunger min näktergal”. Linden som flickan Malin önskade till sig i potatislandet men som bara stod där utan att spela för att den saknade en själ. Och det kom för henne att hon skulle ge linden sin egen själ så att den kunde spela och locka till sig fågelns sång.

Och hon gav den sin själ och näktergalen kom. Säg mig, bor det inte att djupt andlig visdom i denna saga? Jag tänker att jag måste ge min själ en plats att vara på/i (denna mänskliga skepnad) och sluta kämpa emot både kroppen och platsen jag har valt (ett val nu igen) att växa på. Glöden kanske inte är något annat än min själs gnista. Mörkret jag ser är kanske jorden jag ännu vilar i som ett frö.

På ytan ser jag ännu ingenting. Men näringen fröet får är alla livets utmaningar, gråten och tårarna är vattnet liksom glädjen och lyckan när det går bra. Så måste det ju vara. Och när min inre lind spirar gör den det med jord om rötterna, stammen är kraftfull och grenverket frodigt. Och jag ska ge min själ hel till linden, låta den där gnistan klä varje gren med blommor och jag ska prassla med löven i vinden och min röst ska ljuda som en näktergals.

För livet måste kunna vara vackert också. Och om jag så bara ska ha orden kvar att beskriva det jag tycker är vackert så ska jag klä min lind med dem. Om jag så ska fortsätta i skuggorna så ska jag göra det med gnistan glödande och jag ska tro och längta, för då går det att nå ljus.

Kärlek & ljus

Nina