Bild från pixabay.com

Som knubbig, rultig, tjock större delen av livet har det alltjämt varit en kamp med kroppen, kläder och andra människor för mig. Jag har knappt haft någon frid alls från upplevelsen av att jag helt enkelt inte är trovärdig eller värdig eller värdefull eller att jag någonsin kan uppnå något slags erkännande för att jag är jag. Det är en hård prägling som jag inte är säker på varifrån den kommer, men det har klarnat något.

I mitt förra inlägg ”Allt jag gör, gör jag för dig” nämnde jag att jag under hypnos fick till mig en stark insikt om just vikt. Jag var 15 och hade gått ner mycket i vikt, och det var plötsligt lätt att vara söt och vacker, kläderna satt som en smäck, jag blev någon inför killarna och jag kunde ”konkurrera” med tjejerna i någon mån. Det var magiskt att känna mig som ”någon” och inte bara vara en icke-person i för stor kostym som människor endera retade eller ignorerade.

Förstå att detta blev min programmering. Min sanning. Och den har följt mig sedan dess. Så i alla perioder av smal har jag känt mig som ”Någon”. Men i alla år som tjockis har jag fått kämpa för… ja vadå? Att bli någon igen? Skammen som följt mig i spåren av övervikt och andra belastningar är ingen lek. Den gör mig handlingsförlamad. Den spårar ur min hjärna så att jag stundtals bara tänker på mina överviktskilon, hur jag ser ut och hur jag tror att andra uppfattar mig. Jag skäms och skäms och skäms så mycket att jag bara vill försvinna helst när det är som värst.

Jag har skäl för övervikten numera, med underaktiv sköldkörtel är det riktig svårt att få fart på förbränningen, men det orkar jag inte förklara för alla. Och oavsett så har det inte med någonting att göra. Jag är ju en människa, en levande själ, lika värdig och värdefull som alla andra oavsett storlek. Men trots den vetskapen har jag inte kunnat frigöra mig från präglingen i tonåren och tidigare i livet. Jag blev hög på att vara smal och mitt knark var uppmärksamheten över skillnaden. Jag blev någon som betydde något.

Hur sorgligt det än låter så har jag inte bara fört en kamp mot kilona, utan nästan mot själva essensen i att vara människa. Det vill säga jag har kämpat emot det liv jag någon gång har kontrakterat att jag ska leva. Jag har stångat mig blodig för att duga som fysisk och själslig varelse. Blodig. Med det kommer också upp en spiraltrappa för mitt inre seende, där varje steg motsvarar en prägling, ett eko, en programmering av allt som rör min kropp, utseende och uttryck, tillika min själs hemman. Trappan är inte längre min att gå i.

Som jag har bannat, svurit, gråtit i min ensamhet. Kastat sten på mig själv med nedlåtande tankar, humorlös galghumor som bara skadat mig. För att jag aldrig kunnat uppnå och behålla statusen av att vara ”Någon”, för att jag blivit tjock tillbaka. Ett egots uttryck verkligen, att ”fame and glory” ligger utanför mig själv, i händerna på andra människors tyckanden. Det är i sanning inte lätt att få upp det här djupa såret, men nu, med ögonen på det känns det helt i sin ordning. Jag behöver den insikten som hypnosen gav mig, i vad det är som ger mig skam över att vara en själ i en mänsklig kropp.

Det ska bli ytterst intressant att se vad som följer på den här insikten, vilka blockeringar som släpper utöver det här. Jag är lyhörd för inre förändringar och jag vet ju att med inre intentioner kommer manifestationerna i det yttre till sist att visa sig. Och jag behöver ju inte bli ”Någon”.
Jag ÄR någon.

Med kärlek och ljus,

Nina