Jag fick den finaste av påminnelser från en god vän som lyfte mig ur det dike jag kravlat ner i senaste dagarna. Inte förrän just det kom till mitt hjärta kunde jag ta mig ur min fångtröja av det mörka narrativ som 3D kan innebära. Ofta brukar jag hitta något, en strof, en dikt, ett stycke ur en bok som hjälper mig förstå vad jag alls gjorde för att hamna där jag sitter. Och ibland kommer det bara kärlek, kärlek, kärlek från oväntat håll och gör mig djupt berörd.

 Så ett tack till den vackra själ som säkert på energivis visste vad jag behövde den här gången. 😉

                                                             ❤ ❤ ❤

Jag hade innan fått en anmärkning som återigen kändes som att jag for långt under ytan. Dessutom en tämligen anspråkslös och fånig sådan, men är man redan i dyngdiket med harven tar det illa nog att få mer, så att få ovanstående meddelande till mig (utan att hon visste om det hela) efter den händelsen förlöste mig ur enorma mängder skam och otillräcklighet och känslan av att ständigt vara missförstådd i det ”vardagliga” blev till plötslig klarhet på ett högre plan.

När jag satt och reflekterade frågade jag inåt vad jag ska göra, om jag ska ändra på något och i så fall hur. Svaret (de kommer alltid på engelska) kom direkt. Varför jag har den här inre dialogen på engelska är en annan fråga, men jag frågade i alla fall min intuitiva sida om råd. Svaret lindrade min vånda, och ökade min övertygelse om att det inte är jag som ska ändra på något alls för jag har inte skadat någon.

Att jag inte ändrar på mig för någon annans skull för det vore att begå våld på min natur. Jag blev liksom upplyst inombords, att min närvaro, i all sin prakt på en och samma gång behöver få finnas, klinga i korridorer och eka i stora som små rum, landa mjukt hos någon, och ibland väcka någon utan att jag alltid är medveten om att det sker.

Jag vet att ett uppvaknande mycket väl kan vara smärtsam insikt om sig själv, eftersom jag själv går igenom det och ser det ofta. Men fy vad jag är trött nu på att vara verksam i sammanhang där människor in i det sista inte vill vakna, se eller höra om något annat än det de befinner sig i. Riktigt trött. Det börjar vara tid att komma i sammanhang där jag blir lyft, får lyfta andra, får se mig omkring på det vackra utan att det förvrängs till något det inte är.

Ska tillägga att det i sak inte handlar om andra människor, utan om mig själv, fullt ut, jag vill kunna välja min tillvaro efter helt andra parametrar än de nu givna. För det finns en innerlig längtan efter att växa. Andligen, själsligen, medialt, personligen. För det är där det ”händer” numera. Mitt kall ligger i dessa rum av inre utveckling, det är där jag hittar mina svar, min mening.

Nu är inte andligt och själsligt arbete bara en lek förstås men det är där jag vill vara. Undersöka, genomleva och hitta mitt sanna jag. Komma bort ifrån känslan av inkongruens och hitta rötterna, min sanning. Och jag får väl lägga till att även om jag sannolikt harvar i gamla hjulspår ett tag till så känner jag på mig att skiftet är på väg för mig också. Lite som en hård blomknopp, ännu omsluten av grönt. När den brister gör det kanske ont någonstans, men däri vet jag att det i så fall bara är växtvärken till att förstå att jag behövs i världen. Och det jag fick från intuitionen var i all sin enkelhet allt jag behövde få för att bli påmind om att jag gör ett bra ljusarbete.
 
Budskapet löd: ”You should trust your service.”

Kärlek och ljus;

Nina