Jag åker då och då på nederlag i livet, jobbmässigt eller annanstans, och det grämer mig någon dag eller två tills jag inser att det endast är en av högre krafters skydd och omdirigeringar. Det vill säga blir det inte på det ena sättet blir det på det andra, bättre sättet. Större delen av livet har jag tampats med den här känslan av att kunna lite om mycket, och det är kanske också något som inte är enbart mediokert. Men jag känner alltid att det fattas nåt, det där lilla extra i en glöd.

Kanhända är det en förväntansbild som byggs upp kring olika saker, utifrån? När jag var lastbilschaffis förväntades jag antagligen kunna mer mekaniskt arbete än att byta glödlampor (vilket på en Scania var ett mörker) och fylla på spolarvätska, utöver att jag faktiskt gjorde ett fantastiskt jobb som förare. När jag jobbade fackligt förväntades jag vara stridbar och ihärdig, vilket jag ofta var hemma på kvällarna i tanken men aldrig vågade presentera på dagtid.

Medan jag går igen i minnet allting jag vet något om, märker jag att det finns en tanke om otillräckligt. Man ska vara specialist på någonting, då är man speciell och märkvärdig. Men kanske är min specialitet ändå där någonstans i det för andra dolt. Kanske även för mig dolt. Ett begrepp jag lärde mig ur en bok, Lev livet kreativt, Julia Cameron, kommer för mig. Skuggkonstnärer. Skuggkonstnärer är människor som lever och verkar i skuggan av andra människor som tar mer plats. När jag först läste det verkade det vettigt och jag kände igen mig.

Men, när det nu gått en tid slår det mig att jag lever mest i skuggan av mig själv. Jag tillåter inte mitt måleri att utvecklas, jag tillåter inte mitt skrivande att växa, jag tillåter inte mitt musicerande att ta plats. Jag säger ”tillåter” för hindren finns endast i mig själv. Det är ju jag som måste tillåta mig att bli bra på det jag vill utveckla, det jag vill blomma i. Var hittar jag ens den tillåtelsen? Måste jag bromsa upp mig med att det kan kosta pengar när det finns så mycket gratis att forska i? Kan jag ge mig själv tiden att tillåta min inspiration väckas?

När det kommer an på att sopa framför egen dörr är det smärtsamt att inse hur jag har förpassat mitt kreativa liv till något jag gör när jag får lust, vilket inte är så ofta som heltidsarbetare med långa transporter på vardagarna och återhämtning på helgerna. Men även så, det bör gå att hitta inspiration någon stund om dagen ändå. Släppa tankarna på att det inte är perfekt, låta saker växa i sin egen takt men åtminstone låta dem växa.

Jag vill mycket, tro mig, men det är en stor utmaning att komma förbi skuggan av propåer jag har burit med mig hela livet, av orealistiska förväntningar, av skampåslag över att ens försöka, av andras kritiska blick, av min egen. Jag tycker mig ha släppt mycket av min skam i många andra avseenden men just när det kommer till mitt kreativa uttryck dödar jag nästan alltid saker innan de får bli till oavsett uttryck. Så, jag känner att det är tid att förändras, att göra mer skuggarbete (som den ljusarbetare jag är) och ta itu med den här blacken om foten en gång för alla. För tänk om det bor en ljuskonstnär i den här skuggade delen av mitt jag…


Kärlek och ljus,
God fortsättning på (magiska) år 2025!

Nina