För slutet på året vill jag skicka ett tack till de som kommit i min väg. De som lärt mig något, hjälpt mig med något, funnits till eller gett mig något. Det kan vara alltifrån det lilla i en gest utan tack, till det större som att stötta mig när det knaprat hål någonstans. Jag tackar de som väckt min själ genom musiken jag hittat eller återupptäckt. Jag tackar de som skickat en vink när jag som mest behövt den, och också de som väckt min ilska. Även det håller lärdomar viktiga för mig.

Jag är så funtad att jag ser lärprocesser i det mesta, även när det är jobbigt och tar emot, även om jag inte alltid uppskattar det, så finns det en i grunden övertygelse om att det måste finnas något jag ska lära mig. För var vore det annars? Utan motstånd känner jag inte igen min egen kämpaglöd, utan det svåra känner jag inte till vad det innebär att känna smärta. Därmed inte sagt att jag eftersöker kamp och hårdhet i livet, men jag vet vad det är att komma tillbaka när det har varit tufft.

Det finns egentligen ingen njutning i friheten från smärta, det är bara ett slags tillstånd av vila. Och som sådan är den välbehövlig naturligtvis, men jag vet att det förr eller senare kommer nya utmaningar som ska förmå mig att växa ännu lite till. Som ljusarbetare kallar jag det skuggarbete. För det är i dem man färdas när man söker grunden till ens inre, det är ur skuggorna som det också går att skönja ljus.

Jag brukar ibland tänka på Astrid Lindgrens bok om Bröderna Lejonhjärta, som ett slags skuggprocess. Bröderna lämna jordelivet i unga år, men kommer egentligen inte till något nytt fenomen. De måste fortsatt möta sina inre rädslor och kämpa för det som är kärlek och ljus, vilket de också får göra när de till sist kommer till Nagilima. Inom vissa mediala kretsar menar man att vi, när vi lämnar vår inkarnation, går över i ett slags mellandimension. En plats där vi möter oss själva, och nära och kära, men det är som ett slags förrum till Den andra sidan.

Vi processar hela tiden. I livet, mellan liven, och i nya dimensioner. Jag har inga garantier eller löften att ge när det kommer till andras processer, men jag vet genom mina egna att jag består av energi, och som energier kommer vi till. Energin är evig. För mig vilar det en stor tröst i detta, och också en vila mellan varven av hårdare tag. Det är för det, att jag vill vila som jag också orkar göra mitt skuggarbete.

Kanske kommer de flesta inte känna sig berörda av min tacksamhet i den här lilla krönikan, men jag menar verkligen ett tack till alla som rört och berört mig under 2024. En del vet inte om det, och så lär det förbli men i mitt hjärta går jag igenom de människorna som fört mig hit där jag är idag, i den här stunden. Ingen gör allt, men alla gör något som betyder något, om inte annat så på energinivåer vi inte känner ännu. Med detta skickar jag en nyårskaramell med en poff av kärlek, ljus och glitter till just Dig. Och tro mig, energierna hittar sina vägar fram även om texten inte gör det… 😉

Gott slut och Gott Nytt år!

Nina