Det finns en väntan i mig, en stark väntan som handlar om att komma till. Att få blomma ut i min egen rätt på en plats och i sammanhang där jag fortsätter att blomma. Jag längtar efter tid att växa, andligen och personligen, själsligt och mänskligt för jag vet att jag inte står i min fulla potential nu.
Dilemmat med dessa målsättningar är att de strider mot vanligt målbyggandes principer, där man ska vara hårdfört enkelspårig och rikta in sig på något påtagbart mål som känns rimligt att nå.

Jag står lite som en åsna och funderar på hur mina intentioner (i form av målbilder) egentligen ska se ut när det kommer an på ”flummiga” ting som det här. Var hittar jag tillräckligt med tid att vara i energiarbetet som ska leda mig hemåt, inåt? När den vanliga matrisen består av yttre arbete, yttre faktorer som tycks ta så mycket som möjligt för att jag inte ska hinna vara i mitt ”flum”.

Som den ljusarbetare jag är kan det ibland bara kännas meningslöst och hopplöst tomt. I det yttre av min värld pågår andra människors liv, krig, händelser, politik som knappt rör mig, mest för att jag inte känner att jag har kapacitet att ta in mer än det jag redan håller på med själv. Det blir isolerat men också ganska befriande eftersom filtreringen gör mig starkare i mig själv när jag inte, om ni ursäktar ordvalet, kontamineras med andras ganska röriga energier.

Nu låter det kanske hårt att särskilja andra från mig själv som att människor är en sjukdom, men jag har för länge sedan insett att varje människa bär sin egen historia, sitt eget bagage, sitt eget processande. Det jag gör, oftast, är att förhålla mig till andra på ett distanserat sätt, som innebär att jag faktiskt kan vara mer närvarande i stunden, än om jag går all in och låter mig slukas upp av det som pågår hos andra.

Distansen är inget annat än ett slags energiskydd, ett icke medberoende förhållningssätt som gör att utfallet kan bli ett annat också för den jag talar med när jag väl gör det. För när jag inte bara håller med, eller engagerar mig som om det också drabbat mig, blir den andra parten oftare lugn fortare. Det är som att det är hjälp till självhjälp när jag kan behålla lugnet och fokuset, i den andra personens ställe, till dess att den hittar sitt eget.

Min längtan och väntan handlar förvisso mycket om att komma hemåt till mig själv, men medan jag skriver inser jag att den också handlar om att kunna bidra till att andra får komma hem till sitt själv. Ni får skratta åt mig men jag har alltid känt ett stort behov och väntan på att kunna hjälpa många. Hur det skulle gå till eller ser ut är höljt i dunkel men det finns något som är naggande ihärdigt i mig, med denna väntan och jag hoppas att jag får en möjlighet någon gång att genomföra det.

För det är som att det inte handlar om mig, det är inte mitt ego som sitter och säger att jag ska bidra till många människor väl och ve, utan mitt Högre jag. Det är som att den kraften jag förnimmer som genomfar mig ska användas till detta goda syfte enbart för att hjälpa andra att hitta sin egen utvecklingsprocess, sina inre rum, sina egna möjligheter att bidra till andra med vad de än har för idéer, hantverk, kraftverk.
Det finns många människor som behöver få blomma, och jag tror att får jag bara gå i knopp först så kan jag driva upp andra med bra näring och tillräckligt med vatten, nog för att förstå att kan jag så kan också du.

Kärlek och ljus,
& God Jul

Nina