Jag är något av en expert på att läsa mellan raderna och det är oftast rätt händigt. Men jag upphör aldrig att förvånas över hur ofta människor kringgår sina egna önskemål och behov genom att uttrycka knappt hälften av dem och dessutom linda in resten i något annat. Det får mig också att undra om jag gör likadant själv eller?

Vi tycks älska att göra omskrivningar. Skämta bort saker som egentligen är viktiga för oss, eller bli arga när vi egentligen är rädda, eller bli rädda för andras ilska i samband med att de (finally) kanske uttrycker ett behov de har lagt åt sidan. Som medberoende är det lätt att känna igen sig i den här känslomanipulationen, och för mig som jobbat mycket för att hitta mitt uttryck är det nästan otäckt att komma i samvaro med människor som inte har samma koll eller uppfattning som jag.

Jag tycker det blir svårt att kommunicera igen och när jag väl gör det tycks jag alltid trampa på ömma tår för att jag är för rakt på sak. Men jag kan inte vara tyst heller. Oftast inte i alla fall. För jag kan inte fortsätta att bidra till en uppfattning jag inte längre delar bara för någons husfrids skull, men ofta är det just där det liksom spricker. Endera ska jag skrämmas eller skämmas tillbaka i samma fålla eller så får jag lämna konstellationen.

Vilket jag i å för sig ofta gör självmant för att slippa tjafs och onödiga diskussioner, och jag kan stundom längta efter de här sammanhangen där jag slipper förklara mig så jävla mycket för att jag har en tvärgående uppfattning av många saker istället för att bara snöa in på ett och samma ställe. Men, min tid kanske kommer. I så mening att jag får vara med folk som är mer som jag.

Det är rätt ensligt att vara annorlunda, men jag lider sällan av ensamhet utan trivs rätt så bra med att vara på egen hand, det är bara samtalen med livs levande människor jag kan känna ett behov av. Vilka förstås finns i någon utsträckning, men faktum är att de allra flesta människor inte tycks ha tid för de djupare samtalen. Som att rushen i livet fått ta över så pass att man hinner säga god morgon, hej då och hej igen bara men däremellan springer man som ett skållat troll.

Jag vet att jag vid några tillfällen i mitt liv har undrat var jag kommer ifrån som tycker att kallprat är rena själadödaren och varför kan man inte tala om det som lockar oss inifrån och ut? Direkt, utan krusiduller? Någonstans har man lagt kallpratsfiltret emellan, och det har fått växa sig så stort att det är ogenomträngligt nästintill. Men tänk om människor skulle stanna upp med ett verkligt intresse för varandras inre, det andliga, det själsliga livet.

Mötet vid kaffeapparaten behöver ju inte ta längre tid för att man talar om saker som berör människor och slipper man läsa mellan raderna och kallpratsfiltret så tar det sannolikt ännu mindre tid då det blir ett energimöte istället och de är alltid omedelbara…

Kärlek och ljus,

Nina