Skriver jag om kärleken någonting? Om den mänskliga kärlekens giv, och om dess inverkan på människor, på mig? Jag tvekar något, vill hitta en vinkel som håller ur det personligt utvecklingsbara, och landar i ett slags resonemang där jag vet att jag har älskat många människor i mitt liv, gör så ännu förstås, men det är väldigt få som kommit riktigt nära mig. Inte för att jag inte velat ha dem nära, utan för att jag inte förmått släppa in.

Jag har varit singel i många år och det är nästan omöjligt för mig att föreställa mig ett liv i tvåsamhet numera, mest för att jag tror jag blivit så egensinnig. Min personliga utveckling har gjort att jag lagt relationer åt sidan, kanske mer för att jag funnit det angeläget att få utvecklas på egen hand än att samsas om det utrymmet med någon annan. Men sedan finns det också en aspekt till och det är att jag har valt bort en vuxen medmänniska till förmån för min dotter.

Jag har helt enkelt tänkt att jag inte skulle ha räckt till för både henne och en partner. Det är möjligt att jag haft fel men ihop med det här har jag nog också haft höga krav på att min medmänniska ska både tåla min utveckling och samtidigt vara lika intresserad av att utvecklas själv. Och än har jag inte mött någon sådan människa som väcker bruset i hjärtat.

Kanske börjar jag ge upp hoppet också om att träffa någon speciell. Åren som singel har slipat mina kanter och jag tror inte riktigt längre på den där omsvallande kärleken så som vi fått lära oss att den ska se ut i filmer och böcker och musik. Mycket av den sortens kärlek bygger dessutom på medberoende och den delen vill jag gärna tro att jag är färdig med efter allt processande genom åren.

Det känns som att kärleken till en annan människa måste komma ur en annan kanal för mig. En kanal som tillåter mig att behålla hela mitt jag, där relationen som uppstår inte ställer krav på att jag ska lägga någon del av mig och mitt åt sidan för att det skulle passa den andra bättre. Alltför ofta har jag fått förväntan på mig att nöta ner vissa delar och det går inte. Ska man leva med mig får man allt se till att acceptera hela mig, precis som jag skulle vilja att den andra står kvar i sig själv med hela sitt.

Det handlar inte längre om att ge och ta, det handlar om att tillåta. Tillåta sig själv i det egna personliga uttrycket och att tillåta en annan detsamma. Människor som kan det här har stabila relationer och respekt för varandra på ett långt djupare plan och kan uppnå större närhet och en genuinare tillgivenhet än på det ”gamla” sättet. Kärlek i den nya tiden innebär i grunden att självrespekten och kärleken till sig själv är likvärdig som den man känner för ann.

Kanske kommer det en människa in i mitt liv som kan bära sig själv, och som inte behöver bära mig eftersom jag bär mig själv. Är det inte meningen att jag ska möta den människan i det här livet så följer också det sin högsta ordning. För jag kan inte forcera fram en relation ur Universum och tro att det ligger i mina händer att styra mitt öde och kanske är det detta som är min ”oförmåga” att släppa fram och in en annan människa. Att själva oförmågan egentligen är ett skydd under tiden jag ska leva själv, ett skydd mot att forcera fram något som inte gagnar mig, bara för att mitt Ego vill ha ”någon”.

Jag tror, eller lever i kärlek och ljus i det allra mesta och med det följer ett ansvar att släppa på kontrollen och känna tillit till att Universum ger mig det jag behöver i varje givet ögonblick. Jag söker inte efter någon. Den som är tilltänkt (om det finns en sådan) kommer att finnas när det är dags och till dess ska jag endast åtnjuta min tillvaro precis som den är.

Kärlek & ljus 😉

Nina