Tiden går och hon är nu ung, myndig vuxen. Jag begriper det nästan inte själv, hur självständig hon blir och hur sömmarna i vår relation sakta öppnar sig för att inte bara hon växer utan även jag. Vi är på väg in i nya kapitel och jag är lika rädd som nyfiken över hur mitt eget liv ska bli framöver, när hon ska gå sina egna vägar, precis som jag. Flyktiga bilder far genom mig, minnen, känslor, upplevelser.
Vi har mött så mycket mörker tillsammans och var för sig genom åren, att jag emellanåt inte ens kan greppa vilken styrka vi båda har haft. Har ännu.

Det är inte klokt eller rättvist att ett barn ska bära sin förälder, häri ligger alltför stort ansvar, men det är vad hon i perioder har gjort när jag har varit sjuk. Men det har inte bara varit av medberoende, utan av en kraft som jag är övertygad om finns i oss båda. Jag har levt för den flickan mer än någon annan nu levande eller död människa.
Det är genom hennes barnaögon jag har sett det svåra i att ha en förälder som plötsligt insjuknar och förändras, men jag tror att även hon har sett genom mina ögon. Tillsammans har det varit vi mot världen, vi har kämpat för att vara tillsammans och vi har aldrig släppt taget om vår relation trots att myndigheter och vård har lagt sig emellan med mycket hårda restriktioner.

Det är svårt att förklara hur illa vi har farit, och det är omöjligt att förklara hur jag förstår att det är tack vare henne som enda medmänniska, som jag har överlevt. Varför? För att hon aldrig har fördömt mig, för att hon har förstått att sjukdom är sjukdom, det är inte min person, bara en diagnos. Och i grunden obearbetade trauman. Det är som att hon alltid har haft kärleken främst, för mig, och i det också omsorgen. Självklart har hon haft det svårast och jag kan inte nog understryka all hjälp vi har sökt men aldrig fått för hennes del. Myndigheterna är bra på att splittra men urusla på att laga det som gått sönder i själen.

Igår träffade jag min dotters kille för första gången, en vuxen person som hon älskar och tyr sig till och det kändes som att jag var med om en energiöverlämning. Som att hon ville visa mig också att hon klarar sig, att det finns en människa till vid hennes sida nu som har omsorg om henne. Änglarna måste veta att hon behöver omsorg och kärlek och uppskattning för han verkar väldigt mån om henne. Med vetskapen för mig att hon klarar sig blir mitt eget liv också annorlunda.

Det är ännu inte dags för henne att flytta hemifrån, men den dagen närmar sig och även om den ännu dröjer finns det en frigörelseprocess redan igång som påverkar mig med många känslor. Sorg och ledsamhet i somt, men också känslan av att jag har fått henne som en gåva, ett levande liv som gett mig så mycket fint, roligt och underbart att bära med mig. Och jag känner att det finns så mycket gott för mig att leva i och för också om hon inte är fysiskt på plats nära mig småningom.

En gång för länge sedan kom min dotter med en post-itlapp till mig där hon hade ritat en ängel och skrivit att änglarna skyddar mig. Hon var kanske i åttaårsåldern och jag minns att jag blev så tagen. Vi hade aldrig talat om änglar eftersom jag inte trodde på dem, men här kom hennes hälsning som om den vore kommen av änglarna själva. Kanske såg hon dem eller kände av dem mer som barn än jag som vuxen förnam, som visste hon att jag behövde support från högre ort. Jag har lappen kvar och jag tror på mina änglar numera, och mest inser jag att hon själv måste vara en av dem, dotra mi.

I kärlek,

Nina