Jag brukar få höra att jag är så djup i mina resonemang. Ett påstående inte utan sanning, och jag uppskattar att få höra det även om det inte egentligen har med något egoistiskt bekräftelsebehov att göra. Jag vet att jag går högt och lågt i mycket av mitt och jag gör det för att jag kan och för att jag är övertygad om att de budskap som kommer genom mig gör just det. Kommer genom, via, mig. För jag kan få höra att ”det var så bra det där du sa”… och inte ha något som helst minne av att jag sagt just så, men uppenbart har något liksom, berört.

För den som är insatt i det mediala är det inget konstigt fenomen, snarare väldigt vanligt och vad det handlar om är inte att man blir ansatt av någon hin håle, utan det finns en klar uppkoppling till det sjätte sinnet och en högre dimension. Man säger helt enkelt saker som, ofta går att komma ihåg förstås, men exakt vad som berör andra vet man oftast inte förrän senare, när de kommer och säger, om de säger, nåt om saken.

Energiavläsning
För en tid sedan var jag i samtal om det här med att läsa av energier hos andra, och personen i fråga uppfattade att jag var bra på det men inte hon. Jag kontrade med att alla är energiavläsare, men alla är inte medvetna om att det är energi som utbyts i ett möte med andra människor. Samtalen fick mig att grunna lite på hur jag alltid tycks veta saker om människor, och hur det varit något jag gjort sedan liten. Det kallas klarvetande i mediala rum.

Tillsammans med klarkännande, en annan clairvoyant gåva jag har, är det lätt för mig att känna in andra. Men när jag möter på människor som är överladdade av brus, det vill säga härskartekniker, översittarfasoner, missriktad ilska och som lätt kan kränka andra liksom mig, då blir jag ofta överväldigad. Jag blir skraj, men skämtar bort allting, skrattar för mycket och försöker bara ta mig därifrån med själen intakt. Ibland blir jag arg förstås, men den ilskan döljer egentligen rädsla.

Kongruens
För att nu ytterligare spä på det här med mediala förmågor så är jag också väldigt bra på att se när människor inte är sanna. Det handlar mindre om de där vita lögnerna vi alla använder, och mer om hur människor är osanna mot sig själva. Inkongruenta (ett favoritord). Det är ofta här jag blir ställd, för jag kan få till mig något om en annan person, men ser och hör inte att det stämmer överens. Som tur är håller jag åtminstone tyst om det, men det blir ofta väldigt svårt att hitta en samhörighet eller samstämmighet när människor inte är sanna.

Sedan kan jag nog skriva under på att jag själv inte är kongruent heller, det är väl så att även solen bär sina fläckar, men jag jobbar på det. För min del innebär det att jag är lika sann och tydlig i mina handlingar som jag är det på insidan. Det vill säga att jag arbetar med att ha en överensstämmelse mellan mitt inre jag och det jag som andra uppfattar mig som. Djup? Ja, sådan är jag. Det är lika ofrånkomligt som det är sant. För hur kan jag vara på något annat sätt när det jag hittills upplevt, lärt och anammar också kommer ur djupet av den kärna vi alla är del av? Och när jag vet att jag har en slags skyldighet att dela vidare det jag själv vaknar upp ur så är det omöjligt att inte tillåta djupet.

Kärlek och ljus,

Nina