Jag har alltid önskat att jag vore mer. Mer av det där jag inte är. Mer extrovert än introvert. Smal, inte tjock. Tvärsäker och inte så reflekterande hela tiden. Alltid något mer, eller mindre av saker som tycks mig vara opassliga. Det är som att många reflektioner jag får från omgivningen, medvetna och omedvetna, alltid väcker denna längtan i mig. Att vara något mer eller mindre passande för den eller dem som tycks ha en uppfattning om mig.

En längre tid har jag mött en person som vid nästan varje tillfälle gör sig lustig över mitt sätt att se ut och ta mig fram fysiskt. Mest antyder han på min bredd. Jag har hittills inte vänt tillbaka det mot honom, jag behöver som sagt var begrunda saker, men det gick upp för mig att han är en mobbare. Vuxen karl. Vuxen jag. Ändå rusar hela mitt kapital tydligt, av mobbing i skolan fram i mig och går igång. Jag skäms. Jag önskar att jag vore mindre bredaxlad, mindre tjock, mindre jag. Han gör det inte alltid, men ofta och han tycker nog bara att han skojar.

Översittarenergi
I mina begrundande stunder när ilskan slår till, vill jag skälla ut honom med väl valda ord. Men jag övermannas av hans energi, den där hotfulla, översittarenergin som gamla mobbare har. Lilla Nina inuti är rädd. Stora Nina spänner sig och lyfter axlarna som skydd. Hade jag vingar slöt dem sig om oss båda. Det är riktigt sorgligt att vara i kontakt med mitt egen förflutna. Och det gör lika ont att bli utsatt för ”jag skojar bara”-grejer i vuxen ålder.

Att behöva passa in, om än aldrig så lite, är inte min egentliga melodi. Jag har aldrig passat in, alltid stuckit ut på nåt sätt, ofta för att jag bara är jag. Och min längtan och önskan att passa in är verkligen en reflektion från omgivningen som jag begriper inte är min egen i grunden men som likafullt gör att det känns som att jag borde lägga mig för en vinkelkap och skära bort det som inte passar. Det är ju bara det att med tillräckligt många kapningar finns inget kvar till sist.

Gå och dö?
Det handlar inte om att vara en peoplepleaser för mig. Det handlar om liv och död. För allt det jag har försakat i mitt liv vill jag beskylla mina plågoandar, men gör det inte eftersom dålig karma är svaret. Men att mitt liv ofta går ut på att leva eller dö, det yttersta av stresstecken, är solklart. Trots att tusen år skiljer mig från mobbingen i skolan, blir jag påmind då och då om att det finns ett trauma jag inte har adresserat, genom de här vuxna människorna som gömmer sig bakom ”jag skojar bara” eller andra härskatekniker.

Jag känner mig som en skadskjuten fågel när någon väcker detta trauma i mig. Och jag börjar skämmas mängder. För att jag reagerar med gammalt blod, och för att jag inte klarar av att stå upp för mig själv. Jag tappar tro på liv och jag vill inte längre existera, för att det skulle vara enklast så. Ändå stiger jag upp nästa dag, och nästa, och hoppas att idag ska jag inte bli utsatt för något som får mig att skämmas och vilja dö.

Ur mörkret stiger ljus,
Nina