”Ska du böri svär ikväll å?” Jag satt på yttertrappan till skolan och snörade av mina skridskor, på väg in till kvällsgympan som mamma var ledare för och med tanterna i byn. Jag svarade inget. Minns bara den hatiska blicken från den här kvinnan jag alltid varit rädd för och avskytt, och kunde nästan ryggat enbart för syran i hennes röst. Jag var 9-10 år gammal. Svor väl mer än andra ungar och definitivt mer än vad som var städat för en flicka, så det passade inte trappkvinnan. Men så omgavs jag också av människor som det osade om när ilskan gick. Och det gjorde den ofta. Och jag var också ofta arg. Eller kanske bara rädd. Svordomar tenderar att stärka något i en, flyktigt givetvis men ändå, och är man liten och rädd men mer arg så finns det inte så många alternativ till uttryck. Jag svär fortfarande mycket, men mest på egen kammare och…När jag blir arg. Slår sönder nåt i misstag, tappar nåt på golvet, stöter i stortån, nån som uttrycker sig så att jag går igång, är förenat med en svada alltsomoftast. Det verkar dock vara som en hög med nerver som ligger utanpå skinnet. En slags lättkränkthet som är både obefogad och missriktad. Det får mig att grunna på mitt arv. Hör jag ännu i minnet min far domdera i verkstaden över nåt som gått fel; mor banna i oss ungar, och min storebror göra detsamma med oss småsyskon? Var det verkligen pappas kaffepanna som kokade över en gång för mycket och som låg på potatislandet uthivad i ilskan, som det var fel på? Är det morbror som orerar vilt mot sin bror när glöden från dennes pipa faller i nacken på honom där han står i lastrummet på fiskebåten, som satt sina spår i mig? Förstå mig då rätt; att man måste domdera när det tar emot om än aldrig så lite? Visst har det skrattats och visats på humor i samma veva, allra helst efter en tid. Men att ha haft denna häftighet av andras humör runt om? Utbrotten var ju verkliga, ofta skrämmande och i stunden svåra att förstå proportionerna kring. Hur jag än minns, och får det återberättat, så hör jag dessa hopplösa ramsor svordomar i alla upptänkliga former, som jag ibland uttalar själv också. Jag antar att jag inte hade några medvetna val som barn. Bli tyst. Eller bli likadan. Jag blev nog båda. Tyst arg. Arg tyst. Tills det smäller. Och så tillbaka till tystnad. Det jag minns och vet med viss beska är hur lite förklaringar man gav mig som barn, när man var arg, och hur jag själv varit lika usel på detsamma. För som barn tror man att de är arga på en själv, också. Och så blir man rädd, men mest arg, själv också tills det inte går att skilja på om det är min ilska eller någon annans. Det blev ingen gympa den där kvällen. Mamma packade ihop och gick hem med mig. Hon var arg. Förstås. Svor och bannades hemma, till pappa. Om det hopplösa i att bo i byn. Att det alltid var fel på henne, hennes ungar, hennes man, vår familj. Att hon ville flytta. Jag minns mammas frustration och längtan bort den där kvällen. Jag minns ju hur de var, allihopa. Jag vet, för jag var där, hur det lät. Alla arga människor. Besvikna. Ledsna. Och säkert rädda. För överlevnaden eller redan trasiga äktenskap. Oroliga för barnen fastän de kallades ungjävlar. Ekonomiska faktorer. Eller vad det nu var som man inte förmådde hantera annorlunda. Och, en syrlig, hatisk trappkvinna från bygden bar på sitt eget ohanterade. Jag bar också redan på mitt, fylld med svordomar att nyttja i alla lägen. Dessvärre svalde jag dem alla i det där ögonblicket men… … man får välja när man ska vara stor i käften. Och så minns jag hur min farfar brukade säga till oss ungar, att ”Svär inte så förbannat”. Jag tror jag ska börja ta honom på orden. Kärlek och ljus, Nina |
Svär inte så förbannat
Välj att prenumerera så får du det
senaste inlägget till din mejlinkorg!
Ways of Li 
Lämna en kommentar