I månader nu, om inte året redan, har jag attackerats av en förtida medelålderskris diverse nojor och tankar. Nu tror jag egentligen inte på ålderskriser men jag är övertygad om att man kan drabbas av en kombination av ”jag skulle ha… och ”jag borde ha kommit längre…” som en bitter, livets drinkbas, nånstans i min ålder.

För min yrkesmässiga del är det intressant att se att jag nästan är tillbaka på en ruta ett, sett till vad jag håller på med. Jag började med hanteringen av reklamationer en gång i tiderna och jag sitter med det igen sedan ett par år. I samma bransch men lite annan inriktning. Förbannade människor handlar det om i vilket fall som helst.

Ser jag på min emotionella andliga utveckling ser det dock desto ljusare ut. Årtionden av egenvård, själavård(?) och mera har ändå lett mig till en slag upplysning inom som gör att jag förstår varför jag orkat igenom samma årtionden med förståndet, ja, kanske till och med livet, i behåll. Att det handlat om personliga, inre framgångar står mig klart.

Böckerna samlas dock på hög. Kanske inte hurtiga självhjälps-heja-dig-böckerna men en variant av dem. Som handlar om att spåra om hjärnan och hitta sitt inre varande. Och jag, wannabe-författaren, tänker att: ”If books did it”… Då räckte det kanske med en.
Och så börjar jag undra vad det är andra fattat men inte jag. De andra som_________(fyll i raden).

Gör jag spår? Avtryck? Lämnar jag något efter mig som kan vara av värde för någon annan? Är det ens viktigt? Måste jag tala om x antal år efter att jag spridits för vind, att jag har levt i en fysisk kropp som hette Nina och jag uppnådde… det där?

Jag tror de där böckerna har satt lite spår…

Jag fick lära att det vi människor räds mest är att stå inför folk och prata, och att dö. Båda rädslorna har jag överkommit genom att utsätta mig för dem. Ja, inte att dö förstås men med näsan kvar i böckerna om det eviga energiväsendet jag är, alla är, så skrämmer döden mig inte längre.

Kanske blir det därför mindre viktigt med det där yttre levernet. Inte för att jag inte kan längta efter både rikedomar och tillgångar jag inte har. Men det är nog så att min ålderskris är relaterad till det yttre mer än det inre. Nidbilden jag haft i alla år att bli en fet, (förut rökande) låginkomsttagare i en förort till storstan gäckar mig, men den är av det yttre kommet, den också.

Och kanske är det också så att livet är flyktigt och lätt egentligen, jag är bara för upptagen med att rota efter svårigheter. Och att det jag inte fattat om ”där ute”, det som alla andra ter sig ha gjort, kanske inte handlar om mig. Att det system som är satt kan ha fel. Vara fel. Alltså bör ålderskriser vara en produkt av systemet, skapt för att behålla människan i bristtillstånd.

Jag har ingen ålderskris. Bara hemskt svårt att åldras. Som att livet, ju äldre jag blir, skalar av sig självt lager för lager, tills jag når något slags bäst före-datum med systemets mått mätt. Jag tänker att det inre själsliga arbetet inte har något sådant datum förstås. Men än är vi inte där att man efterfrågar det på ett CV.

Allt gott,
Nina