Hur syns och hörs jag i bruset? Är det något att eftersträva och om det är så, vad vill jag uppnå? För några år sedan var det någon som sa till mig att jag tar rummet i anspråk med min pondus. Att andra lägger märke till mig bara för att jag kliver in. Jag vet inte om det var något jag ville veta, självmedveten som jag alltid varit, och det sista jag ville var egentligen att synas.

Men den tanken strider mot mitt eget agerande. Min pondus, om man nu använder sådana begrepp med kvinnor, har alltid utgjort ett slags marknadsanspråk. Alltid funnits, mot min vilja eller ej så har jag sett till att jag märks när jag kommer. Jag tar plats med min energi, men är ödmjuk som få i mötet med andra. Reserverad.

Kan det då vara något annat när jag skriver? Vill jag ståta med min pondus även då? Kanske. Jag ser inte mitt skrivande som något mer än en kanal, med innehåll som kanske attraherar andra i liknande tankegångar. Jag vill göra avtryck, men inte på sätt som retar någon annan.

När jag i min barndom och tonår blev utsatt för mobbing och utanförskap ville jag helst bli lika osynlig som figuren Ninni i Tove Janssons saga. Men jag var redan arg så jag syntes väl lång väg när jag kom antagligen. Och kanske är det ännu spår av den orättvisan i mitt energifält. Orättvisan i min familj, generationer bakåt. Jag minns hur min far äntrade en dörr, alltjämt lite med sidan före ungefär som att han väntade att något (eller någon) skulle komma flygande mot honom. Ett kroppsligt energispår efter att han blev slagen i sitt barndomshem. Ändå lade man alltid också märke till honom när han kom in.

Jag tänker ofta på min s k pondus som en motsatsakt till att jag inte ”fick vara med” som barn och ung. Att om jag håller min rygg rak och går som om inget kan stoppa mig så får jag kanske vara med de stora. Eller åtminstone vara ifred för de som jävlas.
Kanske blir jag också då ifred för många andra? Att ingen riktigt vågar mopsa med mig, men heller inte ta reda på vem jag är bakom mitt skydd?

Brus. Jag tror att jag då och då kan vara som en knirkande gammal dörr som klappar i vind. Jag hörs, retar nån, stör nån, uppmärksammas av nån tills vinden mojnar eller någon kommer fram och smörjer gångjärnen. Lägger en hasp eller öppnar och vågar sig in. Lär känna lite av mig och ser att jag inte är så farlig. Som nyfiket vågar ta reda på vem jag kan vara genom att besöka mina rum i mitt inre hemman.

Bruset är vad det är. I en energivärld som vår är det fyllt med lågfrekventa energier som skapar just de svårigheter som vi kämpar emot. Det finns tysta hierarkiska strukturer som vi blundar för eller inte ser för att de är en del av vårt eget system. Att hävda sin plats ses som något angeläget och avgörande för den egna utvecklingen och att om man inte lyckas är det faktiskt fel på en själv och inte systemet.

Men nej, det är inte viktigt hur jag hörs och syns i bruset, det är viktigt hur jag känner mig i bruset. Vill jag delta i det som jag ofta anser är snedvridet och missriktat? Vill jag må väl eller tillåta mig att påverkas av undertoner som inte rimmar med mina egna? Brus finns överallt. Frågan är hur ofta vi sticker ifrån det och lyssnar inåt. Så som för min del, att jag hittar mitt transparenta jag, som inte behöver pondus för att våga ett rum med människor.

Allt gott,
Nina